Kanske var jag stor när jag var liten eller så är jag liten när jag är stor. Jag brukade ligga i min säng, som för övrigt var en kökssoffa där jag kunde bädda ner mig utan att synas, vägra blunda, men ändå inte vara där. Och jag minns fortfarande musiken i mitt huvud, kanske den som jag alltid försökt hitta igen, medan jag förstod hur jag kunde lyfta från mig själv. Under tiden väsnades de utanför min sovrumsdörr. Och inte förstå universum och nästan bli psykotisk av att försöka det, men ändå vara där ute i mörkret bland stjärnorna i tryggt förvar. Jag kan inte komma så långt bort idag utan sinnesförändrande medel och inte ens då, men är ibland nära. Tidiga mornar om jag andas in djupare.

Förmodligen kommer jag att hela mig själv resten av livet och lyckas. Och jag kommer att ge mig själv till någon annan och ta kraften av allt. Det är inte det samma som att ge upp, snarare motsatsen. Jag kommer inte att få det jag vill ha om jag tror att jag bara genom vilja kommer att göra mirakel, det är aldrig så det har gått till. Det har skett underverk när jag lyssnar, går emot varenda rädsla och förstår att jag ändå aldrig blir övergiven. Du kan ta mig med storm och lämna mig så, då har du i alla fall stormat. Och jag tror  ändå inte på tvåsamheten när vi klamrar oss fast vid en själ och tro oss bli räddade. Det finns något annat, jag vet, men hur många gånger har jag inte fått ännu ett fågelhjärta att ta hand om. Jag älskar dem alla och verkligen dig, men står inte ut.

Och all bitterhet i världen som skulle kunna förändra världen till så mycket vackrare om den vändes till kärlek. Så enkelt kan det vara.